Aktuellt >>

Sockenstämman håller årsmöte i skolan den 5 april 2017 kl 19.00. Föredragningslistan och en del handlingar kommer finnas tillgängliga i skolfarstun några dagar innan årsmötet. Vi bjuder på kaffe. Välkomna

Städdag i bygdegården
lördagen den 8 april kl 9.
Vi bjuder på sopplunch.

Rockabillykväll >>.
Skärtorsdagen den 13 april kl 20.
Korvförsäljning och kaffeförsäljning.
Föranmälan till Mona 073-6107198.

Fagning i Suderäng
Lördagen den 22 april kl 9.
Stiftelsen bjuder på korv med bröd.
Ta med räfsa och fikakorg.

Pingis i lilla salen söndagar kl 18.

Farmarlunch hos Vivianne onsdagar kl. 12. Anmälan 489025.

Vill du väva i bygdegården? Kontakta Mona 0736-107198.

Just nu se Havdhems hembygds-
förening.>>

Bli medlem i Näs bygdegårdsförening.
Läs mer >>

 

Välkommen till Näs socken på södra Gotland
Fiske och fiskelägen Läs om att dra isnot. >>

Läs också om Käutfångst (sälfångst). >>

Nedan ett skolprojekt som kartlagt många av de gamla fiskelägen som finns i socknen, varav en del är helt eller delvis försvunna idag. Vi är mycket glada att kunna bjuda på denna godbit och tackar härmed författaren (som tyvärr inte vill ståta med sitt namn här) för lånet.

Ljuvligt smekt av Östersjöns vågor och omgiven av den förunderliga atmosfär som präglar den yttersta utposten av den gotländska kusten, ligger Näsudden. Här har fisket i alla tider haft en stor betydelse för sockenborna. När man vet att det finns ca 10-15 små fiskelägen eller landstigningsplatser i området, så förstår man hur viktigt husbehovsfisket var. I jordeboken från år 1653 kan man läsa att samtliga 16 gårdar i Näs skattade för "fiskie i Gröön- och Busswijck" (Graunviken - numera Nisseviken och Burgsviken). Nisseviken fick förresten sitt nuvarande namn av en lantmätare från fastlandet. Ortsbefolkningens hypotes är att han helt enkelt inte kunde stava till Graunveik. Kanske lät det inte heller tillräckligt svenskt, vem vet?

Inte bara fisket utan även stranden och havet gav en hel del, såsom släke, säl och inte minst strandfynd. Sälfångsten hade stor betydelse, sälprodukter användes till det mesta; köttet var inte att förakta, pälsen blev till skor och kläder, späcket till impregnering av bland annat oljeställ och tranet kunde ersätta linolja i målarfärg. Det är inte heller så många år sedan staten slutade att betala skottpengar för dem. Säljakten var alltså av mycket stor ekonomisk betydelse, och det förekom en hel del bråk emellan gårdarna angående jakträtten. Speciellt gällde detta näsrevet, eller Fleisi, där några gårdar ansåg sig ha monopol på den lukrativa fångsten. På 1600-talet åberopas "gammal hävd", vilket innebär att de sydligaste gårdarna redan på medeltiden hade Fleisi som eget sälfångstområde. 1693 gick ärendet till tinget, där det fastslogs att gårdarna Olsvenne, Skåls, Lefvede, Botels och Sigvards "skola allena thett kuutfiskerij på flisen bruka". Å andra sidan fick dessa gårdar inte fiska säl på de andra gårdarnas vatten heller. Kronan hade velat lägga beslag på sälfisket för att få in skatt, men efter en mängd turer fick alltså gårdarna detta kungliga brev på sina hävdvunna rättigheter att fiska säl på Näsrevet. Sannolikt gavs detta kungliga tillstånd för att berörda gårdar hade så lite och dålig jord att de inte skulle överleva annars.

Utmed Burgsvikens stränder har det (med undantag av Skärsbod, eller Skär som uttalas med hårt "k") inte funnits några "riktiga" fiskelägen utan bara enstaka fiskebodar. Man har dock alltid fiskat med småryssjor och gör så fortfarande. På höstarna är sikfisket i viken mycket livligt. Tidigare drogs det, efter isläggningen, mycket isnot. Främst efter gädda, men en och annan sik följde säkert också med.

Stangbod

Börjar man sin vandring längst inne i Burgsviken, träffar man först på Skärbod (första bilden), följt av Östbod. Därefter kommer man fram till Stangbod (andra bilden). Här (i slutet av 1800-talet hette det Stångbod) kan man tydligt se hur kustlinjen förändrats under årens lopp. Länningar som en gång legat vid strandkanten, har med tiden och landhöjningen slammat igen varför man flyttat dem längre och längre ut.

Stäugyl

Fortsätter man vandra utefter kusten träffar man på Stäugyl. Här finns en nästan naturlig hamn, som är lite djupare än de länningar som finns längre in i viken. Där kan man använda lite mer djupgående båtar och inte bara flatbåtar. Om Stäugyl kan även berättas att när ägaren en gång ville bygga om vid fiskeläget, så att det i stället för tre bodar skulle bli två kvar, fick hon först avslag på detta med motiveringen att det då skulle komma att räknas som tättbebyggt område.

 

Mellan Stäugyl och Bodudd ligger Austerudd.

 

Bodudd

Längst ut på Näsudden har vi så Bodudd, med endast en strandbod. Bodudd ligger på Näslandet, vid Burgsvikens inlopp. Cirka en kilometer utanför uddens spets finner man en liten holme som kallas Grundet. Vid Grundet finns ett skär, där näsborna förr i tiden bedrev ett omfattande sälfiske. Detta skär kallas Fleisi och där har även strandat märgbåtar.

Att det tidigare förekommit mycket säl i området visar bland annat namnet Kutård. Detta är en liten udde på sydsidan Näsudden, där sälarna tydligen brukade komma upp. Runt Fleisi fiskades också strömming. Som på många andra ställen runt Gotlands kuster hade strömmingen ett lokalt namn, här kallades den "fleisgubbar". På andra håll kallades den, särskilt på höstarna grova strömmingen, för "landbaggar" eller kort och gott "sild".

 

Vakti

När man rundat udden kommer man in mot Klasbod och Vakti. Vakti är ett något större fiskeläge med betongbrygga där man kan gå in med lite större båtar av kuttertyp. På kartor från 1800-talet benämns dessa som Klasården och Vaktården. Vakti ligger vid Leinakarsveik (Linåkersvik), där fanns på 1700-talet en vårdkase. Namnet Vakti återfinns bland annat i Hablingbo, även här fanns en vårdkase. "Vakti" kallades den stege eller "klivstång" som stod bredvid kasarna. Ordet vakt förekommer också i sammansättningen "vaktstangi", vilket var en lysstång med klätterpinnar som användes för att klättra upp och tända brandjärnet (källa: Säwe). Det står ett fåtal bodar i Vakti, helt utlämnade till väder och vind. Här ser allt säkert likadant ut som det alltid gjort. Vakti avsattes som allmänning och fiskeläge i början av 1800-talet. Tidigare fanns ett äldre fiskeläge strax söder om detta.

Grunnar

Det största fiskeläget i Näs socken är Grunnar (även kallat Grundårdi, Grundården, Västargrunn). Detta ligger rakt söderut från Nissevikens mynning. Som på många andra platser har lantmäteriet försökt byta ut det gamla namnet. Västergrunnar skulle bli Grundården, men ortsbefolkningen använder fortfarande det gamla namnet, eller kort och gott Grunnar alternativt Grunnände. När fisket ändrade karaktär på 1930-talet och man gick över till större båtar (kuttrar), blev detta det fiskeläge som Näs socken satsade på. Tidigare hade man mest sysslat med husbehovsfiske här. Men allteftersom Vakti slammade igen och båtarna blev större, utökades verksamheten vid Grunnar och det blev mer frågan om yrkesfiske. På 1960-talet sköt dåvarande Havdhems kommun till pengar, så att en riktig hamn kunde byggas. På så sätt räddades åtminstone en del av fisket här. Det blev alltmer ovanligt att lantbrukare också var fiskare och man köpte istället fisken av yrkesverksamma heltidsfiskare. Dessa socknens fiskare utgick inte bara från Grunnar, utan även från fiskelägena i Vamlingbo, Grötlingbo och Eke beroende på hur fisken gick till. Fiskevattnen för vik- och fjälfiske var goda både i Burgsviken och Nisseviken.

 

Nisseviken ligger på gränsen mellan Näs och Havdhem

Kallades förr Gröönwijken och var under 1700-talet känd för den rikliga tillgången på strömming. Alldeles särskilt i det så kallade Graunveikshule, där den vårlekande strömmingen gick till. "När gauken ropar i Marlund'n u björklauen är som råttåirå, da kalvar Graunveiki", sade man. Som ren kuriosa kan nämnas att det flam-/holländska ordet wijk uttalas "vejk". Idag bedrivs endast fritidsfiske här. Det gamla fiskeläget Marbodar är omvandlat till fritidsområde och kallas vanligen Nissevikens fritidsby. På 1700-talet hade Marbodar gott rykte för sitt goda sillfiske, man hade speciella nät för detta fiske som bedrevs på grunt vatten. Den långgrunda stranden som saknade naturligt skydd och hamn, kunde endast trafikeras av grundgående båtar. Här har endast " länningar" funnits. Under 1930-talet byggdes dock en träbrygga med stenkistor. De sista yrkesfiskarna lämnade hamnen 1950.

Namnet Marbodar kan eventuellt härledas till det latinska "mare" (hav). Men man bör också notera det gotländska uttrycket "näti gar i mar" , som betyder att näten/garnen löper samman på grund av ström. Det är ju vanligt att gamla namn kan förklaras på flera olika sätt.

 

Upp  
Startsida
Fibergruppen
Boende
Förtäring
Hantverk
Bad
Gårdsbutiker
Mataffärer
Att göra
Natur
Karta
Geografi
Vindkraft
Kyrkan mm
Kultur
Fiskelägen mm
Gårdar, platser
Föreningar
Företag
Länkar
Samhälls-
service
Redaktion
Webbmaster
©nas.nu
Uppdaterad 30/3-17